button-up anchor

Radioimmunterapi vid återfall av högmaligt lymfom

Radioimmunterapi kan ibland användas vid återfall av lymfom som en del av behandlingsplanen. Behandlingen används främst till patienter som tidigare fått vanlig immunterapi vid återfall av lymfom men som inte svarat efter den första behandlingsomgången.

 

Radioimmunterapi fungerar på samma sätt som vanlig immunterapi - monoklonala antikroppar används för att angripa lymfomcellerna - dessa antikroppar har även påkopplade radioaktiva isotoper som också hjälper till att döda cellerna.

Hur fungerar radioimmunterapi?

 

Precis som vid vanlig immunterapi så angriper radioimmunterapin endast de vita blodkropparna (lymfocyterna)

 

Vid radioimmunterapi vid lymfom används en radioaktivt märkt monoklonal antikropp. Antikroppar förekommer naturligt i vår kropp som en del av immunsystemet. De känner igen inkräktare, som till exempel bakterier eller virus, och hjälper kroppen att förstöra dem.

 

De enda celler som är påverkade vid lymfom är en vit blodkropp som kallas lymfocyt (lymfomcell). De monoklonala antikroppar som används vid radioimmunterapi har anpassats särskilt i laboratoriet för att kunna igen och hjälpa till att döda lymfomcellerna. Varje monoklonal antikropp som används vid radioimmunterapi har också en liten mängd radioaktivt material på sig.

 

När den monoklonala antikroppen känner igen lymfomcellen och fäster sig på den så avges också en mängd radioaktivitet till cellen som bidrar till att cellen dör. Radioaktiviteten avges också till andra närliggande lymfocyter och dödar dem också även om de inte kommit i direkt kontakt med antikroppen.

 

Radioimmunterapi är inte tillgängligt på alla sjukhus Behandlingen är ganska svår att ge och kan innebära flera sjukhusbesök och även att man får stanna längre på sjukhus än vanligt för att se till att det radioaktiva ämnet används korrekt och säkert.

Hur ges radioimmunterapi?

Både immunterapi och radioimmunterapi ges intravenöst och vanligtvis som dropp

Inför behandlingen sätter sjuksköterskan en kanyl i en ven, vanligtvis i armen. Om du får dropp så sprutas läkemedlet in i en påse med vätska så att det långsamt kan droppa in i kroppen genom kanylen. Detta tar vanligtvis en liten stund.

Ibland används något som kallas central venös infart (CVI). En CVI är en kateter som ofta sätts i ett av de större kärlen i övre delen av bröstkorgen och som kan ligga kvar under en längre tid för upprepade behandlingar. Det finns flera olika typer av centrala venösa infarter och de vanligaste alternativen är en PICC-line, där en tunn silikonkateter sätts via en kanyl i armen och som sträcker sig ända upp till ett stort centralt blodkärl i bröstkorgen, eller en central kanyl (CVK) som sätts direkt i ett av de större blodkärlen, ofta på halsen eller vid nyckelbenet . En subkutan venport (Port-a-Cath), som är en dosa som opereras in under huden och är ansluten till ett större kärl, används också ibland.

 

Fördelen med en CVI är att den kan vara kvar en längre tid och att venerna i armarna inte blir ärriga och sönderstuckna eftersom den kan användas varje gång ett läkemedel ska ges intravenöst. Man kan även ta blodprover i den centrala venösa infarten. Vissa läkemedel är också kärlretande och är då bättre att ge i större, centrala blodkärl än i små perifera vener i armen.

Du kan också få medicin för att lindra och förebygga biverkningar

Paracetamol och antihistaminer ges ofta innan behandlingen med antikroppar för att förebygga eller lindra biverkningar. Dessa biverkningar kan vara feber, frossa och influensaliknande symtom och de är ofta lätta och enkla att behandla och kontrollera. Om du får biverkningar under tiden som du får droppet med läkemedel kan sjuksköterskan sänka dropphastigheten eller stänga av droppet till symtomen försvinner.

Kom ihåg att inte alla får biverkningar. Å andra sidan kan ibland allvarliga biverkningar också förekomma och du bör prata med din läkare om dessa innan du påbörjar behandlingen. Du kan läsa mer om biverkningar i patientinformationen som finns tillsammans med läkemedlet och som du kan få av den vårdpersonal som har hand om dig.

Upp