button-up anchor

Radioimmunterapi vid återfall av lågmalignt lymfom

Radioimmunterapi kan ibland användas vid återfall av lymfom som en del av behandlingsplanen. Behandlingen används främst till patienter som tidigare fått vanlig immunterapi vid återfall av lymfom men som inte svarat efter den första behandlingsomgången. Radioimmunterapi fungerar på samma sätt som vanlig immunterapi – monoklonala antikroppar används för att angripa lymfomcellerna – men antikropparna har radioaktiva isotoper påkopplade som också hjälper till att döda cellerna.

 

Hur fungerar radioimmunterapi?

 

Radioimmunterapi innebär att en radioaktiv isotop är fäst till en monoklonal antikropp

Vid radioimmunterapi vid lymfom används en radioaktivt märkt monoklonal antikropp. Antikroppar förekommer naturligt i vår kropp som en del av immunförsvaret. De känner igen inkräktare, som till exempel bakterier eller virus, och hjälper kroppen att förstöra dem. De enda cellerna som är påverkade vid lymfom är de vita blodkroppar som kallas B-celler. De monoklonala antikroppar som används vid radioimmunterapi har anpassats särskilt i laboratoriet för att kunna igen och hjälpa till att döda B-celler. Varje monoklonal antikropp som används vid radioimmunterapi har också en liten mängd radioaktivt material på sig. När den monoklonala antikroppen känner igen B-cellen och fäster sig på den så avges också en mängd radioaktivitet till cellen vilket dödar den. Radioaktiviteten avges också till andra närliggande B-celler och dödar dem också även om de inte kommit i direkt kontakt med antikroppen.

Mer om immunoterapi

 

Hur ges radioimmunterapi?

 

Radioimmunterapi ges som ett dropp i en ven.

Detta innebär att sjuksköterskan sätter en kanyl i en ven, vanligtvis i armen, för att kunna ge läkemedlet. Om du får dropp så sprutas läkemedlet in i en påse med vätska så att det långsamt kan droppa in i kroppen genom venkanylen. Detta tar vanligtvis en liten stund. Ibland används något som kallas central venös infart (CVI). En CVI är en venkateter som ofta sätts i ett av de större kärlen i övre delen av bröstkorgen och som kan ligga kvar under en längre tid för upprepade behandlingar. Det finns flera olika typer av centrala venösa infarter och de vanligaste alternativen är en PICC-line, där en tunn silikonkateter sätts via en venkanyl i armen och som sträcker sig ända upp till ett stort centralt blodkärl i bröstkorgen, eller en central venkanyl (CVK) som sätts direkt i ett av de större blodkärlen, ofta på halsen eller vid nyckelbenet . En subkutan venport (Port-a-Cath), som är en dosa som opereras in under huden och är ansluten till ett större kärl, används också ibland. Fördelen med en CVI är att den kan vara kvar en längre tid och att venerna i armarna inte blir ärriga och sönderstuckna eftersom den kan användas varje gång ett läkemedel ska ges intravenöst. Man kan även ta blodprover i den centrala venösa infarten. Vissa läkemedel är också kärlretande och är då bättre att ge i större, centrala blodkärl än i små perifera vener i armen.

 

Innan behandlingen kan du få läkemedel för att förhindra biverkningar

Paracetamol och antihistaminer ges ofta tillsammans med immunterapi för att förebygga eller lindra biverkningar. Dessa biverkningar kan vara feber, frossa och influensaliknande symtom och de är ofta lätta och enkla att behandla och kontrollera. Om du får biverkningar under tiden som du får droppet med läkemedel kan sjuksköterskan sänka dropphastigheten eller stänga av droppet till symtomen försvinner. Kom ihåg att inte alla får biverkningar. Å andra sidan kan ibland allvarliga biverkningar också förekomma och du bör prata med din läkare om dessa innan du påbörjar behandlingen. Du kan läsa mer om biverkningar i patientinformationsbroschyren som du kan få av din läkare eller sjuksköters

Upp