Behandling av lymfom

Alla lymfom är behandlingsbara. Vissa lymfom är botbara medan de övriga med modern behandling oftast innebär lång sjukdomsfri överlevnad.

Vilken behandling som väljs beror bland annat på typen av lymfom, vilket stadium sjukdomen befinner sig och i viss mån ålder. I Sverige finns det nationella vårdprogram för åtta sinsemellan helt olika lymfomgrupper, som ett stöd för läkaren att bedöma lämpligaste behandling. Det möjliggör likvärdig behandling för alla patienter. Patienten, och om denne så önskar även närstående, skall ges utförlig och begriplig information om lymfomet och föreslagen behandling.

Behandling av Hodgkins Lymfom

Sjukdomen är möjlig att bota och man inleder därför oftast behandlingen direkt efter diagnos. Det gör man även om patienten är helt opåverkad och utbredningen av sjukdomen är liten. Det är viktigt att inte överbehandla patienter som har en gynnsam prognos med tanke på risk för långsiktiga biverkningar, samtidigt som patienter med sämre prognos måste ha tillräckligt stark behandling.

Lågmaligna lymfom – behandling för att bromsa förloppet

Vid lågmaligna lymfom delar och förökar sig cancercellerna långsamt i kroppen.
Man kan idag ofta inte bota lågmaligna lymfom men överlevnaden är ändå ofta lång. Det gör att lågmaligna lymfom brukar klassas som en kronisk sjukdom. Behandlingen går för det mesta ut på att pressa tillbaka lymfomet och minska symtomen. Principen är att man behandlar patienten när sjukdomen ger symtom, exempelvis vid B-symtom eller vid låga blodvärden.

Lågmalignt lymfom – transformation till högmalignt lymfom

Lågmaligna lymfom kan övergå till ett högmalignt lymfom genom så kallad transformation. Det kan då bli en snabb tillväxt av lymfkörtlar. Transformerat lågmalignt lymfom behandlas som ett högmalignt lymfom men har lite sämre prognos än primära högmaligna lymfom. I bästa fall kan den högmaligna komponenten behandlas bort för lång tid framöver men den lågmaligna blir kvar.

Mantelcellslymfom – både lågmalign och aggressiv karaktär vid diagnos

Mantelcellslymfom blev känt på 1990-talet. Det förekommer i olika varianter och liknar ofta lågmaligna lymfom. Men om man ger samma behandling som till övriga lågmaligna lymfom går det sämre för de som har mantelcellslymfom. Därför behandlas mantelcellslymfom hos patienter yngre än cirka 70 år numera oftast med en tung behandling som avslutas med en behandling med stöd av patientens egna stamceller, vilket har förbättrat prognosen avsevärt.

Högmaligna lymfom – behandling för att bota sjukdomen

Vid högmaligna lymfom delar och förökar sig lymfomcellerna snabbare än vid lågmaligna, vilket ofta leder till symtom och organpåverkan. Sjukdomen är potentiellt botbar. Behandlingen startar så snart diagnosen är ställd och anpassas efter undergrupp och prognostiska faktorer enligt ovan. De flesta högmaligna lymfom är B-cellslymfom, en liten andel är T-cellslymfom.

Cytostatikabehandling (cellgifter)

Cytostatika är ett samlingsnamn för olika läkemedel som hämmar cancerceller på olika sätt. Det finns många olika cytostatika som används vid lymfom och ofta kombinerar man flera olika cytostatika samtidigt. Behandlingen består oftast av ett antal kurer med några veckors uppehåll mellan kurerna. Läkemedel kan ges direkt i blodet, med dropp eller sprutor, samt i tablettform. Effekten kommer ofta snabbt men så småningom kan lymfomcellerna utveckla resistens mot läkemedlet och då behöver behandlingen bytas till andra preparat.

Strålbehandling

Strålbehandling förstör lymfomcellerna men även friska celler påverkas vilket kan leda till bestående skador. Strålbehandling riktas specifikt mot engagerade områden och lymfkörtlar i kroppen. Behandlingen ges framför allt till patienter med begränsad sjukdomsutbredning framför allt vid Hodgkins lymfom och ibland vid lågmaligna lymfom. Vad gäller biverkningar är de flesta övergående, och man kan uppleva hudreaktioner, trötthet, illamående samt led- och muskelvärk.

Stamcellstransplantation/Blodstamcellstransplantation

Vid återfall av högmaligna lymfom, Hodgkins lymfom och lågmaligna lymfom kan det vara aktuellt med en stamcellstransplantation där stamceller tas från patienten. Patienten får därefter en behandling som består sedan av mycket höga doser cellgifter för att utplåna de kvarvarande lymfomcellerna. Patienten klarar denna intensiva behandling tack vare att man ger tillbaka de egna sparade stamcellerna. Den här sortens behandling kräver oftast sjukhusvård under cirka 3-4 veckor och ges till personer upp till 70 års ålder förutsatt att personen inte har andra sjukdomar som kan påverka en behandling.

Kirurgi

Lymfom behandlas som regel inte med kirurgi då lymfomsjukdomen i de flesta fall inte är lokaliserad utan spridd, det vill säga engagerar flera lymfkörtlar/organ. Om sjukdomen är lokaliserad vid till exempel lågmaligna lymfom kan det i stället vara aktuellt med lokaliserad strålbehandling.

Målinriktade läkemedel

Målinriktade läkemedel riktar in sig specifikt på de drabbade cancerceller. Det gör behandlingen mer effektiv samtidigt som de begränsar biverkningarna. Bland målinriktade läkemedel hör bland annat grupperna nedan:

Monoklonal antikroppsbehandling

Monoklonala antikroppar är en målriktad behandling riktad mot specifika ytstrukturer på B-lymfomcellerna. Det stimulerar kroppen immunförsvar och leder till att lymfomceller dör. Sedan den första antikroppen infördes i slutet av 90-talet som komplement till cytostatika har behandlingsresultaten för B-cellslymfomen blivit mycket bättre. Ibland kan antikroppar användas ensamt, men de flesta kommer så småningom även att behöva cytostatika.

CAR T-cellsbehandling

CAR T-cellsbehandling är en immunologisk behandling som utnyttjar immunsystemet för att förstöra cancerceller. CAR T-behandling går ut på att ta ut vita blodkroppar (T-celler) från patienten och förändra dem i laboratoriet så att de på cellytan uttrycker speciella strukturer, chimeric antigen receptors (CAR). Det gör att T-cellen känner igen och dödar den specifika typ av lymfomceller som behandlingen riktas mot. De modifierade cellerna förs tillbaka till patienten genom dropp.

Behandling med CAR T-celler är avancerad och har tidigare bara utförts inom vetenskapliga studier. Specialdesignade läkemedel är nu godkända för behandling även utanför studier och CAR T-cellsbehandling ges idag som behandling på flera universitetssjukhus i Sverige. Behandlingen kan ge biverkningar i form av ibland allvarliga influensaliknande symtom och övergående neurologiska symtom som förvirring och afasi (oförmåga att tala eller att förstå tal och skrift).

Kortison

Kortison i höga doser ingår i en del cytostatikabehandlingar under vissa dagar. De flesta patienter blir pigga av detta, en del blir hyperaktiva och kan få sömnproblem. Kortison försämrar blodsockerläget för alla diabetiker, och kan ibland utlösa en latent (vilande) diabetes. Magslemhinnan kan skadas av kortison och därför ger man ibland förebyggande syrahämmande läkemedel. Skelettskörhet och risk för utveckling av diabetes är biverkningar som kan komma längre fram vid kortisonbehandling som ges under lång tid. Diabetes kan uppstå och förvärras alltid av kortisonbehandling. Viktuppgång, ödem och hudskörhet är andra kända långsiktiga biverkningar.

Sena biverkningar av cytostatika

Både cytostatika och strålbehandling kan efter åtskilliga år ge upphov till sena komplikationer från olika organ inklusive nedsatt funktion eller sekundär cancer. Beroende på vilken behandling som har givits görs en individuell plan för riktade hälsokontroller.

Har man genomgått strålbehandling mot hjärtat bör man efter ca 8-10 år efter avslutad behandling genomgå regelbundna kontroller av hjärtat med blodprovskontroll. Hjärtbedömning bör även göras vid graviditet och elitidrott. Patienter som fått viss typ av cytostatika (så kallade antracykliner) bör också genomgå extra kontroll vid graviditet och elitidrott. Har man genomgått strålbehandling mot sköldkörteln bör man kontrollera prov på ämnesomsättningen i åtminstone 10 år. Har man genomgått strålbehandling mot bröstkörtel bör man undersökas för risk att utveckla bröstcancer (till exempel mammografi och magnetröntgen av bröst).

I den här filmen berättar Herman Nilsson-Ehle, docent och överläkare vid Sahlgrenska Universitetssjukhuset, om framtidens vård av lymfom.