Alla lymfom är behandlingsbara. Vissa lymfom är botbara, de övriga får betraktas som ”kroniska”, där modern behandling oftast innebär lång sjukdomsfri överlevnad.
Vilken behandling som väljs beror på typen av lymfom, vilket stadium sjukdomen befinner sig i, prognostiska faktorer enligt ovan samt samsjuklighet och i viss mån ålder. I Sverige finns nu nationella behandlingsriktlinjer för sju sinsemellan helt olika lymfomtyper, som ett stöd för läkaren att bedöma lämpligaste behandling, och möjliggör likvärdig behandling för alla patienter. Patienten, och om denne så önskar närstående, skall ges utförlig och begriplig information om lymfomet och föreslagen behandling. Behandlingsbeslut tas i samförstånd mellan patienten och läkaren.
Sjukdomen kartläggs primärt med kompletterande PET-skintigrafi. Den är potentiellt botbar, och man behandlar därför oftast direkt efter diagnos, även om patienten är helt opåverkad och med liten sjukdomsutbredning. Behandlingen bestäms med hjälp av sjukdomsutbredning och annan prognostisk information och kan i flera fall modifieras efter utfallet på PET-skintigrafi efter ett par behandlingsomgångar. Det gäller att inte överbehandla patienter med gynnsam prognos och stor chans till bot med tanke på risk för långsiktiga biverkningar, samtidigt som patienter med sämre prognos måste ha tillräckligt stark behandling. En ovanlig undergrupp har drag av lågmalignt B-cellslymfom och behandlas därefter.
Vid lågmaligna lymfom delar och förökar sig cancercellerna långsamt i kroppen.
Man kan idag ofta inte bota lågmaligna lymfom men överlevnaden är ändå ofta lång, vilket gör att man brukar klassificera lågmaligna lymfom som en kronisk sjukdom. Behandlingens syfte är i regel att pressa tillbaka lymfomet, minska symtom och bromsa förloppet. Principen är att man behandlar patienten när sjukdomen är symtomgivande (t.ex. vid B-symtom eller vid låga blodvärden). Att primärt följa patienten utan behandling kallas vaksam expektans, vilket kan upplevas jobbigt av många patienter. Det finns dock klara internationella, vetenskapligt bekräftade rekommendationer vad gäller behandlingsindikationer. Problemet på lång sikt är att lymfomet kan bli resistent mot all behandling, inklusive sådan som startats ”för tidigt”. I undantagsfall, om det lågmaligna lymfomet bara finns på en region och utan allmänsymtom (stadium IA) kan man ge lokal strålbehandling i förhoppningen att bota patienten, men dessa patienter skall följas även efter avslutad behandling.
Lågmaligna lymfom kan övergå till ett högmalignt lymfom genom s.k. transformation. Det kan då bli en snabb tillväxt av lymfkörtlar, B-symtom kan tillkomma, och vissa blodprover kan påverkas. PET-skintigrafi är här en hjälp för att finna misstänkt transformerade lymfkörtlar för en bekräftande vävnadsdiagnos. Transformerat lågmalignt lymfom behandlas som ett högmalignt lymfom men har lite sämre prognos än primära högmaligna lymfom. I bästa fall kan den högmaligna komponenten behandlas bort för lång tid framöver men den lågmaligna blir kvar. Även dessa patienter skall följas tills vidare efter avslutad behandling.
Mantelcellslymfom blev känt på 1990-talet. Det förekommer i olika varianter, som ofta liknar lågmaligna lymfom kliniskt. Men om man ger samma behandling som till övriga lågmaligna lymfom går det sämre för de som har mantelcellslymfom. Därför behandlas mantelcellslymfom hos patienter yngre än ca. 70 år numera oftast med en tung behandling som avslutas med högdosbehandling med stöd av egna perifera stamceller, därmed har prognosen förbättrats avsevärt.
Vid högmaligna lymfom delar och förökar sig lymfomcellerna snabbare än vid lågmaligna, vilket ofta leder till symtom och organpåverkan. Sjukdomen är potentiellt botbar, behandling startar så snart diagnosen är ställd och anpassas efter undergrupp och prognostiska faktorer enligt ovan. De flesta högmaligna lymfom är B-cellsllymfom, en liten andel är T-cellslymfom. Behandlingen är intensiv och om man uppnår komplett remission efter planerat antal kurer avslutas behandlingen. Vid T-cellslymfom konsoliderar (befäster) man ibland remissionen med en sk autolog stamcellstransplantation. Komplett remission innebär att sjukdomen inte längre går att påvisa. Efter två år i komplett remission (vid B-cellslymfom) anses risken för återfall vara så låg att kontrollerna på specialistnivå kan avslutas. Om patienten trots allt får ett återfall kan ytterligare behandling behövas och även då kan man bota sjukdomen. Om bot inte är möjlig är prognosen sämre än för lågmaligna lymfom. Lindrande behandling med individuell anpassning är då möjlig.
Strålbehandling förstör lymfomcellerna, friska celler påverkas också vilket kan leda till bestående skador. Strålbehandling riktas specifikt mot engagerade områden och lymfkörtlar i kroppen. Behandlingen ges framför allt till patienter med begränsad sjukdomsutbredning framför allt vid Hodgkins lymfom och ibland vid lågmaligna lymfom. Lokal strålbehandling kan också vara värdefull som symtomlindring vid bromsande (palliativ) behandling av flera sorters lymfom. Vad gäller biverkningar är de flesta övergående, och man kan uppleva hudreaktioner, trötthet, illamående samt led- och muskelvärk.
Vid återfall av högmaligna lymfom, Hodgkins lymfom och lågmaligna lymfom kan man, om patienten svarar på annan (”andra linjens”) behandling, konsolidera detta med en autolog stamcellstransplantation (ASCT) dvs. stamceller från patienten. Vid mantelcellslymfom samt vissa former av aggressiva T-cellslymfom görs som regel ASCT redan i första remission vid tillfredsställande svar på given cytostatikabehandling. Patienten ges en förbehandling som gör att man kan skörda stamceller från blodet (cell-aferes) där sedan cellerna fryses ned och sparas. Behandlingen (konditioneringen) består sedan av mycket höga doser cellgifter för att utplåna även kvarvarande lymfomceller. Patienten klarar denna intensiva behandling tack vare att man ger tillbaka de egna sparade stamcellerna. Denna behandling kräver sjukhusvård under ca 3-4 veckor och kan bara ges till personer upp till ca 70 års ålder som inte har betydelsefull samsjuklighet. Behandlingen kallas ibland ”högdosbehandling med stamcellsstöd” och är biologiskt sett inte en transplantation.
Allogen stamcellstransplantation, med stamceller från en givare, används mer sällan och då oftast vid återfall efter ASCT. Konditioneringen kan vara mindre intensiv och syftar till att dämpa patientens immunsystem för att undvika avstötning. En viktig del i behandlingen är att givarens immunceller angriper patientens tumör (graft-versus-lymfom). Givarens immunceller kan även angripa patientens organ (graft-versus-host) vilket behöver förebyggas och behandlas med immundämpande läkemedel. Allogen stamcellstransplantation ger en möjlighet till bot men är förenad med större risker än ASCT.
Intensiv forskning ger hela tiden nya möjligheter när det gäller behandling av lymfom. Ett exempel är CAR T-celler, som är en immunologisk behandling som utnyttjar immunsystemet för att förstöra cancerceller. CAR T-behandling går ut på att ta ut vita blodkroppar (T-celler) från patienten och förändra dem i laboratoriet så att de på cellytan uttrycker speciella strukturer, chimeric antigen receptors (CAR). Dessa gör T-cellen redo att känna igen och döda den specifika typ av lymfomceller som behandlingen riktas mot. De modifierade cellerna förs tillbaka till patienten genom en infusion. Behandling med CAR T-celler är avancerad och har från början givits enbart inom vetenskapliga studier. Behandlingen utförs med olika specialdesignade läkemedel. Ett par av dessa är nu godkända för behandling även utanför studier, och CAR T-cellsbehandling kommer att etableras på fler universitetssjukhus. Behandlingen kan ge biverkningar, som ibland allvarliga influensaliknande symtom, och övergående neurologiska symtom som förvirring och afasi (oförmåga att tala eller att förstå tal och skrift).
Du lämnar nu en Roche AB och Roche Diagnostics Scandinavia hemsida. Länkar till externa webbplatser är tänkta som en service till våra besökare. Roche AB och Roche Diagnostics Scandinavia tar inte ansvar för innehållet på externa webbplatser. För att gå vidare klicka på Fortsätt annars klickar du på krysset.