Högmaligna lymfom

Högmaligna lymfom kallas även aggressiva eller snabbväxande lymfom till skillnad från indolenta/ofta långsamt växande lymfom. De förekommer i alla åldrar men är, som övriga lymfom vanligare med stigande ålder.

Symtom vid högmaligna lymfom

De flesta som söker vård och får diagnosen högmalignt lymfom har själva upptäckt en förstorad lymfkörtel eller knöl, men även andra symtom förekommer.

Högmaligna lymfom kan bland annat starta med:

oöm knuta eller knöl på halsen, i armhålan eller i ljumsken
svullna ben på grund av lymfkörtlar i ljumsken
ihållande eller återkommande feber
kraftiga svettningar nattetid
viktnedgång
klåda (vid vissa typer av lymfom)

Behandling av högmaligna lymfom

Att påbörja behandling för ett högmalignt lymfom kan vara en svår och stressande upplevelse. Tiden mellan diagnos och behandling är ofta mycket kort, ibland bara några dagar. Saker och ting kan börja hända mycket snabbt och patienten kan få en känsla av att tappa kontrollen över sin tillvaro. Det är svårt att på kort tid ta till sig all information. Det är viktigt att komma ihåg att läkare, kontaktsjuksköterskor och övriga arbetar i team och därför kan ge patient och närstående information ur lite olika vinklar. Här är det viktigt att det sker en dialog och att informationen uppdateras under förloppet.

Goda chanser att bota högmaligna lymfom

Målsättning med behandling vid högmaligna lymfom är att bota sjukdomen, och rent statistiskt finns det goda chanser att lyckas. Man blir inte ”friskförklarad” förrän det har gått en viss tid (som regel minst två år) utan återfall, och då avslutas som oftast kontrollerna. Vid återfall kan patienten ofta fortfarande botas. Patienter upp till cirka 70 års ålder, som inte har andra betydelsefulla sjukdomar, kan behandlas med stöd av egna stamceller. Det finns även nya terapier såsom CAR-T-cellsbehandling som kan bli aktuellt för vissa patientgrupper.

I den här filmen berättar Catharina Lewerin, docent och överläkare vid Sahlgrenska Universitetssjukhuset, om hur prognosen ser ut vid diffust storcelligt B-cellslymfom.

Högmaligna/aggressiva B-cellslymfom

Inom gruppen högmaligna/aggressiva B-cellslymfom finns flertal varianter. Den vanligaste sorten är Diffust storcelligt B-cellslymfom. Andra förekommande aggressiva B-cellslymfom är exempelvis storcelligt mediastinalt B-cellslymfom, Burkitt lymfom samt diffust storcelligt B-cellslymfom i centrala nervsystemet.

Symtomen uppstår relativt snabbt och ibland innan patienten ens fått någon diagnos. Eftersom sjukdomen i många fall går att bota startas behandling omgående, även om patienten inte har symtom. Vid återfall efter primärbehandlingen är sjukdomen fortfarande botbar, men vid upprepade återfall fokuserar behandlingen på att minska symtom och utbredningen av sjukdomen för att förlänga patientenens överlevnad med hänsyn till biverkningar och livskvalitet.

Diffust storcelligt B-cellslymfom

Diffust storcelligt B-cellslymfom, DLBCL, är en tumörsjukdom som utgår från immunsystemets B-lymfocyter, och drabbar omkring 600 personer i Sverige varje år. Sjukdomen räknas till de högmaligna lymfomen och är den vanligaste typen av lymfom i Sverige. Sjukdomen förekommer bland barn och unga vuxna men blir betydligt vanligare med åldern, och fler män än kvinnor drabbas. Sjukdomen är potentiellt botbar och en stor andel patienter tillfrisknar men graden av bot är bland annat beroende av sjukdomsutbredning vid diagnos och ålder.

Symtomen uppstår vanligen under en kort tidsperiod på veckor upp till några månader, och är typiska för högmaligna lymfom (se nedan).

För att kunna bota DLBCL krävs en intensiv kombinationsbehandling. Den första behandlingen för B-cellslymfom innebär ofta 3-6 månaders intensiv behandling med cytostatika i kombination med immunterapi (monoklonala antikroppar). Denna behandling ges varannan till var tredje vecka och innehåller en kombination av flera olika sorters cytostatika, dels för att utnyttja fler angreppspunkter mot lymfomet, dels för att minimera biverkningarna.

Behandling av aggressiva/högmaligna lymfom

Symtomen på aggressiva/högmaligna lymfom lättar ofta relativt snabbt i samband med behandling, ibland redan efter första cykeln. Illamående och kräkningar förebyggs och behandlas från början. Övriga biverkningar som håravfall, allmän trötthet, besvär från slemhinnor, pirrningar och nedsatt känsel i fingrar och tår ökar ofta under påföljande kurer. Risken för infektioner ökar och många ges förebyggande behandling mot vattkoppsvirus (som kan ge bältros) och lunginflammation.

Prognosen har successivt förbättrats under de senaste årtiondena, dels på grund av bättre behandlingar dels på grund av att äldre patienter har bättre hälsa idag än för 20-30 år sedan. Även vid återfall finns möjlighet till botande behandling, exempelvis i form av stamcellstransplantation. I takt med utvecklingen av nya målstyrda läkemedel och till exempel CAR-T-celler väntas behandlingsresultaten kunna förbättras ytterligare.

I den här filmen berättar Catharina Lewerin, docent och överläkare vid Sahlgrenska Universitetssjukhuset, om hur man behandlar diffust storcelligt B-cellslymfom.

I den här filmen berättar Catharina Lewerin, docent och överläkare vid Sahlgrenska Universitetssjukhuset, om behandling och återhämtning vid diffust storcelligt B-cellslymfom.

I den här filmen berättar Catharina Lewerin, docent och överläkare vid Sahlgrenska Universitetssjukhuset, om uppföljningen efter behandling av diffust storcelligt B-cellslymfom.

Högmaligna/aggressiva T-cellslymfom

T-cellslymfom är en ovanlig tumörform som utgår från T-lymfocyter. I Sverige insjuknar årligen ungefär 100 personer i någon typ av T-cellslymfom. T-cellslymfom kan delas upp i mer än 10 olika undergrupper som skiljer sig mycket mellan varandra. Enstaka typer av T cellslymfom är att betrakta som lågmaligna/indolenta men de flesta är aggressiva. Aggressiva T-cellslymfom behandlas liksom aggressiva B-cellslymfom ofta med intensiv behandling med cytostatika. Ibland ges även behandling med så kallad antikroppskonjugat där en antikropp med påkopplat cellgift ges för att förstärka effekten. Vid en del typer av aggressiva T-cellslymfom kompletteras den initiala behandlingen direkt med en stamcellstransplantation.